Stories from a balcony

Jag gillar min balkong, det har jag sagt förut. Den lämpar sig för så många olika saker förutom det uppenbara. Förra sommaren lärde jag mig till exempel vilken given hit det var att dricka Captain Morgan och bara hänga där. Ibland kan det vara ännu enklare, man går bara ut för att ta sig en titt. Igår när jag gjorde just det fick jag syn på två flickor på innergården tre våningar ner. Den minsta underhöll sig med en tubformad blomvattnare, ungefär lika stor som hon själv. Systematiskt och med en tillfredsställd tystnad vattnade hon noga allt utom just blommorna på gården. Varsamt sprejade hon lite här och lite där och färgade allt fler av stenplattorna mörkblå. Den äldre flickan som var mer energisk hade hittat ett hopprep som hon roade sig med. Eftersom hennes syster bevisligen var upptagen försökte hon med den svåra uppgiften att hoppa hopprep själv. Med repets ena ände fastknuten i en pelare vevade hon gång på gång upp fina bågar och kastade sig in i leken. Varje försök varade i någon sekund innan repet föll till marken och bredde ut sig som en trasslig serpentinväg. Det var så fint, båda två höll igång på sitt håll och med uppgifter bara barn kan gilla och finna logiska. Själv satt jag bara och rofyllt beundrande.

Oftast när jag sitter på balkongen själv är det för att läsa böcker eller prata av mig i mobilen. Det senare händer nästan alltid efter mörkrets inbrott och det tidigare av förklarliga skäl på dagtid (och tyvärr för sällan). För ett tag sedan var det iaf premiär för en ny bok och balkongen fick bli invigningsplats. Solen gassade men med ett iskallt glas Icas apelsinsaft och med Ms kvarglömda solbrillor på nästippen trotsade jag värmen och slängde fötterna över räcket. Jag läste några sidor och Sofie hade precis fått sitt andra mystiska brev då jag av någon anledning lyfte blicken från boken och fann mig stirrandes rak in i en glansig såpbubbla. Precis utom räckvidd gled den långsamt över mitt synfält och lämnade ett glittrande spår av surrealism efter sig. Vi granskade varandra noga, bubblan och jag, innan den försvann med ett ljudlöst plopp ditt där bubblor hamnar då de rest färdigt. En känsla av mystik som passade stämningen i boken perfekt infann sig och när jag pånytt släppte blicken från sidorna syntes fler glänsande sfärer stillsamt segla samma väg som deras företrädare. Jag log och innan jag läste vidare tänkte jag att sånt här händer bara på min balkong. Var bubblorna kom ifrån kändes oviktigt, det var tajmingen som var magisk.

En bild som räddades från min mobil innan dräggen på Dovas la vantarna på den:

Fatta förvirringen när han svarar med lite fransk brytning i telefon. Det är ju så tråkigt.. och så roligt!



Uttrycka att slänga sig med just nu: (att vara/göra något) postironisk. Ord att slänga sig med just nu: makadam.

Annars:
"Kliv ner från dina höga hästar!". Ja det kan ju vara väldigt farligt med pårökta riddjur.
Varför möts man alltid bakom den gamla eken? Har ekar en framsida?
Kille på jobbet efter en nysattack: "Vilken resa!" – Bra sagt!

/C

I wrote something

    Längs horisonten härjade ett ursinnigt hav vars kantiga vågor gång på gång försökte överträffa varandra i höjd och kraft. Som djuriska käftar slog de ner och tog stora tuggor av den mjuka strandkanten så skummet yrde. Djupt under ytan trängdes fiskstim vid en grönskande havsbotten för att söka lite lugn bland strömmarna. En fiskmås bröt plötsligt upp från vassen och lämnade sitt skyddade bo på botten av en kraterformad sanddyna. Den satte av mot skyn för att överblicka naturens vrede och gjorde ett tappert försök att överösta den ylande vinden med ett utdraget skri. Fågeln flög i stora cirklar nära en molntyngd himmel som låg som likt en fuktigt filt över den sovande metropolen och stranden nedanför. Ett tätt, strilande regn hade frammanat en suddig dimma som blött upp stadens konturer i nattmörkret. Gatlyktorna och de blodröda lamporna på skyskrapornas tak glödde som lanternor i ovädret. En blixt bröt sig loss från ett hustak och slingrade sig med ett mullrande vrål ut i rymden ovanför. Efter sig lämnade urladdningen en skur av plåt som hängde frusen i luften innan den fångades av gravitationen och satte av mot gatorna lång nedanför.
    Nere på St:Willard Street böjde sig de åldrade gatlamporna trötta över vägen. Längs den sluttande gatan var en brokig blandning av butiker och bostadshus uppradade likt en osorterad kortlek. Strida vattenströmmar forsade kring de höga trottoarkanterna och med sig förde de allt skräp som staden ville bli av med. På hörnet av Fifth Street vid gatans krön låg en nedgången men charmig bokhandel inklämd mellan ett par höga hyresinrättningar. De stora glasrutorna på undervåningen, som skyltade med gamla begagnade böcker, var mörka och nedsläckta i likhet med resten av fönstren i kvarteret. Förutom ett. På övervåningen av Peter and Wenkers antikvariat lyste fortfarande ett inbjudande sken från ett halvöppet fönster med utsikt över korsningen. Det klagande ljudet från en kyrkklocka pressade sig beslutsamt genom stormen och om någon hade varit dum nog att vara vaken ute i regnrusket hade fyra tunga slag kunnat räknas.
    På fönsterkarmen vajade stillsamt en ensam kruka ur vilken något uråldrigt grönt hängde ut åt alla håll. Bladen ryste lätt i vinden och ruskade av sig glänsande pärlor från de regndroppar som letat sig in mellan persiennerna. Bakom växten bredde ett avlångt kontor ut sig i dunklet. Bortre ändan försvann in i mörker och på det mjuka trägolvets plankor dansade spasmiskt skuggorna som skrivbordslampan skänkte liv åt. Ljuset föll på en hög papper och slitna böcker som låg i ordnad oordning på ett knähögt bord i varm ek. Papprena var skrivna i en svårläst handstil och stämplade med bruna månskäror från en varm kopp choklad med alldeles för mycket vanilj i. Den tjockaste boken hade ett flertal solgula pyramider på omslaget, halvt nedsänkta i en glittrande ocean under en välvd, turkos himmel som trots att det var dagsljus hade stjärnor strödda över sig. Boken bakom, som var aningen större till formen, hade titeln "Operan vid Bramdenbürg – Historien om fantomen i katakomberna" skrivet i vita, långa bokstäver på framsidan. Under bordet låg en tjock, lilafärgad matta med fler böcker utspridda på. Ett par barfota fötter hade också begravt sig i den orientaliska textilen och låg utskjutna från en klargrön fåtölj med tofsar och sniden enligt gammal brittisk tradition. Djupt nedsjunken i den pösiga länstolen satt en figur med en blank, tunn dator vilandes i knät...

fortsättning följer...


Veckans band: Dead by April. Vet inte vilka de är, förrutom att wikipedia säger Göteborg. "Trapped", "Losing you" och "What can I say" är iaf alla sköna låtar som smög sig in i slutet av historien ovan.

/C

You only live once

Kommer just från en fest i grannkvarteret. Standard, det var trevligt men jag var inte riktigt i form. Trotts att jag vet att jag är rolig så förblir jag en kuliss i periferin, den där tysta killen ingen riktigt känner. Önskar man kunde hoppa förbi hela förloppet att lära känna folk. Men det är inte så konstigt då det inte direkt var min crew jag försökte rulla med. Men där har jag å andra sidan skjutit ut mig en gång för mycket den senaste tiden. Jag skall inte tjafsa igen om att det krökas för hårt (definitionen av en underdrift) men iaf, jag har tröttnat på att somna i soffan. Fast man skall inte klaga, det är ju roligt också. Det är ju sällan brist på samtalsämnen dagen efter. Igår kom så kulminationen genom karaoke vid Odenplan. Sällskapet var Js odefinierat många kvinnliga tyska utbytesstudenter med en kvalité varierande från "kanske om du var sista kvinnan på jorden" till "hon vet att hon är snygg". Som vanligt var det tequlian som var katalysatorn till kaoset men jag antar att ölen och vinet drog sitt strå till stacken. Fast forward. Det sista jag minns var att alla drog och jag per automatik följde efter. En av ovanorna jag dras med när jag hårdkrökar är att sprida ut innehållet i mina fickor lite var stans. Genom sann fyllemagi brukar jag ändå alltid ha mitt pick och pack med mig hem, dock inte denna gång. Väl ute i friska luften lyste mobilen med sin frånvaro och ganska exakt här lyckades jag med bedriften att även tappa bort hela jävla sällskapet. Eller om det kanske var dem som tappade bort mig. Dragen som en mango misslyckades jag även med den ganska okomplicerade uppgiften att ta en buss hem. Korta minnesbilder visar tappra men tragiska försök. Slutligen hittar jag en jävel som drar ifrån mig och jag sätter efter som en hjärndöd kapplöpningshund. Fyllelogik funkar ju som bekant lite annorlunda och det hela kändes som en sjukt bra idé tills mitt kranium möter den betydligt hårdare backspegeln på en parkerad buss vid sidan av vägen. Ett kort och smärtsamt möte som min jacka, högeraxel och vänsterhand ganska dyrt får betala notan för. Helt ärligt är jag rätt nöjd med att jag faktiskt lever och inte ligger som en potatisgratäng under hjulen på den buss jag så desperat ville resa med. Min sista tanke innan jag smeker den blöta asfalten är att nu måste ju åtminstone busshoran stanna, men ack vad jag bedrog mig. Hoppas någon såg hela förloppet iaf och kunde garva lite. Synd att kasta bort en sådan papphammargrej inför en tom publik. Kvällen sista föreställning utspelas som vanligt på Donken där jag i dimman lyckas övertala en kostympojke att köpa mig en cheeseburgare. Väl medveten om att jag saknade mobilen lyckades jag intala mig själv att jag inte kunde betala utan den (plånbokens funktion var vid tillfället oviktig). Inspirerande nog hade han inget emot att i medmänsklighetens tecken bjuda. Stort.

Tänkvärt: Kråkslott / Valborg.. Hum, jag har något på gång där. Fö, sprutluder. Vad är syftningen, är det ett substantiv eller verb?

Jag lyssnar just nu på: Olle Ljungström – En apa som liknar dig. Skum kille som det verkar vara riktigt inne att gilla. Som den P3lök jag är, är jag helsåld på hans mest kända låt.

Till sist: På kontoret har massa lappar börjat dyka upp i köket:

Det är roligt om man bara läser det röda.











/C

Stilleben utan stil eller ben

Det gröna äpplet rullar försiktigt över den sträva ekskivan.
Den borde oljas men jag har det inte i mig. Mitt sinne är en skatt.
Tanken av att köpa pensel och olja gör mig matt. Äpplet går i golvet.

När man håller den gröna skatten i handen ser den ut som en klo. Handen alltså.
Hon roteras vid stjälken i klon av tummen och pekfingret. En krosskada av kött och saft.
En mörk fläck i mitt kök inatt.

ciggpaus...

Hon förs stretande mot munnen med vargatänder i. Klon är stark och hon ska ingen vart.
Ett bett med lätt tryck bryter igenom skalet av konserveringsmedel och insektsgift.
Den sårade saften forsar in i munnen. Snart förstör jag ditt blod med min magsyra.
Ditt namn ska skrivas i en snödriva.

Tuggan vilar stillsamt mot min tunga. Du är hemma nu min lilla skamfläck.
Vart du kom ifrån finns nu bara ett gapande hål. Din uppsyn hade fått kroppen att ruttna.
I mitt kök ska du frysa, gasas eller brinna i en ugn! Varför ler du?
Tusen maskar krälar i min mun.

/M

Advent light poles time

I torsdags drog filmfestivalen igång och även fast de flesta i kompiskretsen var svårövertalade så kommer jag och S att hålla fanan högt. Sex filmer är inbokade och två är redan avklarade. Tyvärr är det alltid två saker som snabbt slår en varje år.
1. Filmfestivalen är rörig. Informationen i print och på nätet är alltid svåröverskådlig. Är det inte koder som skall översättas till datum på ena stället så saknas veckodag utskrivet på andra osv. Det är onödigt rörigt och känns helt enkelt inte användartestat. Biljettstrulet är också lika väntat som att SL varje vinter glömt bort konceptet snö. Krångel kommer drabba någon av dina biljettutskrifter.
2. Filmfestivalen innehåller dåliga filmer. Detta är ju inte heller någon hemlighet men uppenbarligen så produceras det inte tillräcklig med bra, smalare filmer i världen på ett helt år för att fylla ett event som detta. Det lite tragiska är ju att flera av de dåliga filmerna verkligen är riktigt objektivt usla. Den slutsatsen man kan dra av detta blir ju att antingen så är dem som bestämmer så insnöade att de lurat sig själva att tro att filmerna faktiskt är bra (på något konstnärligt plan eller whatever). Eller så tar de medvetet in filmer bara för mångfaldens skull, trots att de vet publiken kommer hata det de ser (samt slösa 70 deniros per skalle).
Men nu skall jag inte bara dissa något som jag egentligen gillar. Allt ovan hör till på något sätt och att först försöka hitta guldkornen bland myllret av film är en del av hela grejen. Att sen få ge sig ut i vinterkylan för att hänga i biografer har en svårlagen mysighetsfaktor som jag varmt rekommenderar.

I helgen var jag ute och promenerade längs Riddarfjärden och fick då tillfälle att dokumentera djurlivet:



Det kommer ju knappast som någon nyhet för kungsholmsbor att stället även inackorderar en och annan gnagare, men dessa var faktiskt riktigt gulliga till skillnad från de monster man brukar se. Annars skulle jag precis till att klaga på den bitande kylan som förfrusit huvudstaden. Det finns ju ingen poäng med att det skall vara knarkkallt om det ändå inte finns någon snö som kan ligga kvar. Men så ordnade sig ju det också.

Veckans lunch: Maki Spicy Tuna – Ljunggren, Bruno Götgatsbacken, Söder. Godaste krubbet jag fått på länge. De har tagit den biten man gillar minst med svensk sushi och gjort den knasigt god!

Övrigt tänkvärt: Blev utsatt för den där gamla Lena Ph dängan nyligen: "Ont, det gör ont men det går, det gör ont en stund på natten men inget på dan". Reflektion: Det låter faktiskt inte som att det gör särskilt ont. Snarare hyfsat överkomligt..

Bonusfakta: Inläggets titel inspirerades av en kille på jobbets medvetna direköversättning av borttappade nycklar – away dropped keys. Och ja, jag vet att det inte är december ännu.

/C

Just water please

Igår var det fredagsöl på jobbet igen. Senaste "veckan" har bjudit på en del tunga, meningslösa fyllor och detta var en av dem. Meningslösa för att de inte innehållit något överdrivet roligt utan enbart krökande. Meningslösa för att man lika gärna hade kunnat kollat en film eller fikat istället. Ibland är det dock svårt att bedöma ett tillfälles potential. Men det handlar inte om att ta vita månader ibland, det handlar om att försöka välja sina strider. Här är en bild från kontoret dagen efter (stället såg ut som Beirut). Åh lilla Tuborgburk, du anar inte hur rätt du har:












Annars har jag och M börjat beta av Twin Peaks. Den är oväntat bra (hade föreställt mig den mycket flummigare) och det är kul att ha en serie tillsammans. Om jag nu bara kunde hitta någon som ville se första säsongen av Heroes med mig..

/C

Green Halloween

Sedan två år tillbaka ligger min arbetsplats ett stenkast från Medborgarplatsen på Söder. Mellan varven brukar kontorets original droppa en del uttryck och därför tänkte jag nu bjuda på lite "knivsöderslang":

Fimpar du luman.	Släcker du lampan.
Är det någon kräm i kabeln?	Fungerar Internet?
Vad gäspar skorpan? / Vad dunkar dussinet?	Hur mycket är klockan?
Kvart över draghålet.	Halv fyra.

Apropå jobb så har vi sista tiden slitit ganska hårt med spelprojektet. Helger och eftermiddagar har gått åt men det finns något bakvänt skönt med att jobba sig trasig. Det blir som en utmaning att se hur mycket man orkar innan man kollapsar. Rekordet på 17 timmars arbetsdag (ink 2 halvtimmar lunch och middag) sattes i tisdags. Kvällen avslutades med att jag sömndrucken fick lift till Kungsholmssidan i en svarttaxi med två trevliga filurer jag frågat om nattbussen. Precis sådär lagom surrealistisk när jag själv redan stod med ena foten i drömlandet.

I helgen var det ju Halloween också. Tycker knappt det märks längre¹ och jag höll själv på att missa det bästa med högtiden. När jag två dagar efter den 31:a gav jag mig ut för att köpa en pumpa att karva i var det verkligen helt kört. Sedan slog det mig plötslig när jag stod och muttrade bland frukt och grönt. Tycker resultatet blev minst lika bra:














¹Det stämmer nog det där med att rosa bandet stulit en del fokus. Apropå det tycker jag alltid det känns det lite löjligt att folk går omkring med bandet på sina kläder. Jag menar, det är väl självklart precis som mycket annat? Många tycker också att man inte skall mörda folk men inte knatar vi runt med icke-mörda-band för det.

Förra veckans låt (typ): Seven Rings in Hand – Steve Conte. Fräsch låt från senaste Sonic-liret till Wii. Igelkotten slår inte Mario i många grenar, men han är iaf alltid coolast vilket inte minst hans titelspår brukar bevisa.

Var förövrigt jävligt skönt att träffa M igen. Han är klippan som håller en fast i det livet man vill leva. Han får en att börjar andas normalt igen.

/C